Skador associerade med atypiska ” Black Hole Seedy Toe” i hästhoven
K.C La PiIERRE , L.MARKOWITZ, I. PARDO, N.C. WEST
(översatt med författarens tillstånd)

Det här är en översättning av K. C La Pierres artikel. Det är rätt många svåra ord men jag har gjort så gott jag kan. Ibland har jag lagt till något förklarande ord och vid bilderna har jag sparat den engelska texten. Material och metod i studien har jag inte översatt alls utan hänvisar till originalartikeln på institutets hemsida med en direkt länk./ Iota Lilliemarck ADAEP

Sammanfattning
Detta papper beskriver skador i tåområdet hos hästen vilka inte tidigare beskrivits definitivt på ett sätt som skiljer dessa från andra skador, som, vid en kort granskning kan uppfattas vara etiologiska och patologiska. Efter döden examination, dissektion och histologi användes för att fastställa de underliggande förändringar som associeras med dessa skador. Parametrar definieras för att identifiera och klassificera tillståndet som en specifik anomali, etologi undersöks för att förstå hur den progressiva utvecklingen av till bristtillståndet.

Introduktion
Terminologin som används av både lekmän och professionella om skador i hoven är vaga och tvetydiga. Beskrivningar av skador, i tåområdet vid lamellrandens infästning, kallas allmänt sträckt lamellrand, lamellrandsseparation, ”gravel” (samlingsnamn för blåmärken i sulan), lamellrand med granulation, keratoma (keratin-producerad tumör), svart hål separation av lamellranden och sulan och nu det det namn som används i denna artikel ”atypiskt svart hål seedy toe” (Atypical Balck Hole Seeady Toe).

Det som bland hovslagare och veterinärer är allmänt känd som ”seedy toe” och är en vanlig åkomma och den är knappast den primära orsaken till hälta utan den predisponerande faktorn t.ex. laminitis (läderhuds-inflammation) och kronisk fång, är orsaken till hältan och att de vävnadsförändringar pga. sjukdomen, är grunden för att ”seedy toe” att utvecklas.

”Seedy toe” kan förekomma utan någon som helst hälta och kan associeras med tå-utflytningar och därmed sträckt lamellrandsinfästning mot sulan, precis som bärransröta i sidorna kan vara associerad med sidoutflytningar (quarter flares).

De beskrivna skadorna här ovan har observerats vara associerade med låggradig hälta och anses av författarna vara orsaken till hälta snarare än en godartad andrahandseffekt av en annan primär sjukdomsprocess.

Det är viktigt att skilja skadorna som beskrivs här från andra typer av ”seedy toe”. Forskning har visat att förekomsten av ”seedy toe” ofta representerar en avvikelse i dermal/epidermal föreningen på platsen för crena marginalis (en inbuktning på hovbenet i tåområdet (översättarens anm.)

Hästar som visat på kronisk hälta associerad med skador liknade dessa har ibland blivit kandidater för kirurgiskt borttagande av en skada som definieras som keratoma såsom det beskrivits av Hamir, A. H och andra (1992), och Lloyd, K.C och andra (1988). Många artiklar. t.ex. av Bowker (2003), Daradka och Pollitt (2004), Hamir och andra (1992) och Lloyd och andra (1988) som studerat skador av keratoma typ ger bevis som kan stödja hypotesen att dessa ”black hole seedy toe” skador kan vara en form av keratoma som ännu inte är definierad.

Författarna ovan liksom Honnas och andra (2003), Hickman and Humphry (1977) och Stashak (1987), beskriver alla keratoma som en avvikande massa av keratin som produceras av epitelceller i kronbandet.

Material och Metod

Se originalartikeln på www.equinepodiatry.com, rubriken ”Black Hole Seedy Toe” och med bilden här till vänster. Blev för tungt att översätta..
Resultat

Histopatologisk undersökning av vävnaderna uppvisade markant ökning av epitelceller och keratinisering inom stratum mediumt (den pigmenterade delen av hovväggen) vilket orsakar felriktning och förvrängning av hovväggens hornrör. Dessutom blev dermis (läderhuden) förtjockad genom varierande mängd granulationsvävnad. (se figur 3 och 4).

Bowker (2003), Budras och andra (1989), Daradka och Pollitt (2004) och Lloyd och andra (1988) tror att dessa förändringar är associerade med förändringar som svar på stress i dessa vävnader i detta område.

Mätningarna på sulan (se material och metod länk ovan) jämfördes med den relativa storleken av varje massa och markerades.

Resultaten tyder på att större variationer i balansen 50/50 runt dorsalpalmar axeln i foten, desto större storlek på skadan. Hovvinklar mättes inte i denna studie.

Röntgenbilder av foten erhölls från fyra prover i dorsoproximal-dorsodistal snitt för att etablera ett protokoll att användas vid röntgen, vid identifieringen av hornmassa vid platsen av crena marginalis. Över och underexponering kan leda till feldiagnos.

Vad en normal storlek av crena marginalis är har till dags dato inte blivit definierad, det är nödvändigt med ytterligare studier för att bestämma vad som representerar en ”normal” crena marginalis. Observationer som publicerats av andra forskare stöder följande tro: Lätt förtunnad omformning vid crena marginalis distala falang (närmast marken översättarens anm.) observerades när man fann skador, så som registrerat av Honnas och andra (2003).
Figur 2.

a) En massa inlagarad i dermal-lagret med b) massan synlig på epidermal-lagret.

Figur 3.

Mikrofotografering visar morfologiska variationer i epidermal-lamellerna på platsen för massan. Pilar (a) visar förtjockningen av den primära epidermala lamellen. Pil (b) visar utdragana och förvridna sekundära epidermala lameller.
Figur 4.
Detta mikrofoto representerar ett parasagitalt snitt av en över-keratiniserad skada. Skadan togs från området som identifierats som crena marginalis. Orienteringen liknar den dorsala delen av hovväggen på grund av den avvikande tillväxten av celler som växer från dermala lamellagret (lamelläderhuden) och dermal-papillerna som finns innuti crena marginalis. De hyper-keratiniserade cellerna (a) som utgör huvuddelen av skadan migrerar (d) mot massans axel och härstammar från dermal-lamellerna (c) inuti crena marginalis. Terminal-papillerna i crena marginalis utvecklar sig vertikalt mot kronbandets papiller och producerar hornrör (b) vilka orienterar sig själva vertikalt mot de i stratum medium (pigmenterade delen av hovväggen). Kronbandets papiller producerar hornrör med normal proximal till distal riktning (uppifrån och neråt. öv.anm. ) av stratum medium.

Sammanfattning
Från 2001 till 2010, har 1200 prover registrerats av K.C La Pierre (2002 – 2010). Under denna tid har det noterats en stadig ökning i förekomsten av atypisk ”black hole seedy toe” relaterade skador.

Denna ökning sammanfaller med introduktionen av många verkningstekniker och skotyper vilka, såsom beskrivits av Butler och Butler (2004), förespråkar radikal minskning av tåöverrullningen. (Breakover). Denna trend var troligen en reaktion på de dåliga resultaten av lång tå – låg trakt praxis under 1960 och 1970-talet.

Röntgenstudier har visat att den distala falangen (hovbenet öv.anm.) genomgår en framåt (anterior) nedåtgående rotation runt hovbensleden (distal interphalangeal, DIP joint) under viktbärande fas och utövar stress på hovbenets framkant. Den distala (nedre) ledytan på P2 lägger på en nedåt/framåtgående kraft på hovbenets (P3) ledyta, skapar så en rad av krafter på hovbenets spets. Hypotesen är att dessa krafter ökar med obalanser.

Den viktbärande ytan bestämmer hur fördelningen av tryck- och de inre riktade dragkrafterna distribueras vid tiden då break-over (överrullningen) börjar. Den dorsala (främre) hovväggens epidermal/dermal-förbindelse måste ha del i att skingra de invärtes riktade tryck-och dragkrafterna.

Det kan endast ske när den viktbärande sulytan är vertikalt mot denna led. Figur
Figur 5. Schematiskt diagram, lateral vy, en hovkapsel som visar korrekt sulyta som främjar rätt distribution av de krafter som utvecklas vid break-over.

Med minskning av den yta som behövs för att styra krafterna vertikalt längs denna förbindelse, kommer stress och krafter sannolikt att fokuseras till spetsen av tredje falangen (P3).

Figur 6. Schematiskt diagram, lateral vy, visar en hovkapsel med förminskad sulyta pga. överdriven reduktion av break-over (överrullning) samt understuckna trakter.
Även om en ”atypisk black hole seedy toe skada” delar många attribut med keratoma måste ytterligare histologiska jämförelser göras. Även om tidiga tecken på avvikande förändringar i epitelcellproliferation kan tyda på patologiska förändringar, så kan de kanske helt enkelt vara en indikation på stress som framkallar obalans inuti hovkapseln, vilken senare kan orsaka problem i framtiden, särskilt hos äldre hästar.

Bowker (2003), Hickman och Humphry (1977), och La Pierre (2003) har studerat, observerat och kommenterat det faktum att ändrade stressförhållande i området kring crena marginalis kan hänföras till flera faktorer, till exempel en minskning av sulytan vid området dorsala väggen (främre hovvägg) och lamellrandsinfästningen, osund eller outvecklad palmar-aspekt (bakre del) av inner hov (the foot) vilket kan orsaka en förskjutning av vikten till den främre (dorsala) hoväggen, och nderstuckna trakter vilket skulle placera större kraft på hovbensutskotten (palmar processes) på tredje falangen (P3).

Vi hypotiserar att utvecklingen av skador i crena marginalis är ett resultat av ändrade stressförhållanden, och kan finnas hos hästen som ser kliniskt normal ut, fortsatta studier kommer att krävas för att undersöka denna idé, ytterligare, dessa ” atypiska black hole seedy toe skador” verkar vara av progressive natur och fortsatta studier är nödvändigt för att undersöka deras inverkan på hältor och prestation.


Originalartikeln på www.equineodiatry.com