Copyright © 2011 KC La Pierre, RJF, MIAEP
(Översatt med författarens tillstånd)

Hovbalans i 5-dimensioner

Vad handlar all uppståndelse om att gå barfota i dessa dagar? Vi höra om det mer och Varför? Ställ en enkel fråga, och bör du få ett enkelt svar, det är bara det att det är troligt i dagens komplicerade värld. Ja, jag vet att barfotavurmen har kommit
och gått många gånger under åren, men den här gången är något annorlunda. I dag vi att göra med en hästägare som har utvecklats, och med denna utveckling, kommer en vilja att öka sitt ansvar att ta direkt ansvar för sin hästs vård.

Missförstå mig inte, jag är ingen barfotafanatiker. Jag är den första att medge att att skoning är här för att stanna, i en eller annan form. Behovet av skydd, bra grepp och stabilitet kommer alltid att finnas. Frågorna som uppstår är: Har vår profession och vetenskap hållit jämna steg med dessa bransch förändringar?

Har vår vetenskap erbjudit en modell som effektivt kan möta kraven från
dagens hästägare
; de som vill ha sina hästar utan skor? Det var den typen av frågor som besvärade mig efter min utveckling av The Suspension Theory of Hoof Dynamics. Efter mina efterforskningar insåg jag att det fanns många brister I själva den grundläggande vetenskapen som vi ombeds följa.

Vi kan kalla dagens hovvård för “Bristfällig Naturlig Hovvård” (“Imperfectly Natural
Hoof Care”). Ingen av oss är trots allt perfekt. Lägg därtill domesticeringen och du
förstår hur detta “bristfälliga” fungerar. Vi som professionella uppmanas att praktisera inom parametrarna för naturlig hovvård och det är ett mycket stort åtagande, med tanke på den miljö vi har skapat för den moderna hästen, som definieras som domesticering.

Att beskriva HPT Trim modellen och teorierna den grundar sig på ligger långt utanför ramen för denna text. Vad jag hoppas på med denna text är att erbjuda en ny inblick i Applied Equine Podiatry, en insikt som på något sätt, kan inverka
positivt i din egen praktik.
Till syvende och sist, oavsett om du skor eller inte, är det din förmåga att urskilja rätt tillvägagångssätt för varje enskild häst och dess fot som avgör din förmåga som hovvårdare.

Balans är det mest omtalade ämnet inom branschen. Det har varit föremål för
livlig debatt i århundraden och med sannolikhet kommer det fortsätta vara så i
decennier framöver. Mitt arbete som traditionell smed orsakade mig oro över hur vi fick lära oss balansera hästen fot. Det var denna omprövning av konventionell teori som förde mig på in på en annan väg. Vad jag fann vill jag nu dela med mig av /Tack.

Balansdilemmat

Balans,så som det definieras inom konventionell hovslageri är till största delen
baserad på antaganden; detta uttalande ska denna text försvara. Hur kan vi
förväntas uppnå konsekventa, upprepningsbara resultat när vi inte har
försetts med adekvata verktyg?
Under det senaste årtiondet har jag strävat efter
att utveckla de verktyg som behövs för att svara mot de krav som dagens häst och
hästägare har.

Det var i utvecklingen av HPT (High Performance Trim) som jag fann ett lätt
definierbart plan som referens, ett plan som gör det möjligt med
konsekventa, upprepningsbara och önskvärda resultat
. Men innan jag förklarar hur jag definierar balans, tror jag det är viktigt att vi alla har en klar uppfattning om hur man ser på balans i dagens hovslagarpraktik. Så att vi så att säga befinner oss på samma sida.

Tillbakablickande studier visar att traditionell/konventionell hovbalans i första hand har utvecklats med statisk mekanik som grund. Även om vi på senare år sett att
vetenskapen om kinematik påverkat hur dagens hovslagare uppmanas se på foten
under flygfasen av steget. Dynamisk jämvikt som den används av dagens
hovslagare beskriver fotens initiala markkontakt och kommer snart att diskuteras mer i detalj .

Även om ämnet för denna text är dimensionell balans, är det viktigt att du förstår att dimentionell balans används för att skapa dynamiks funktionell jämvikt .
Dynamisk funktionell jämvikt gör det möjligt för rätt utförande av steget och
bibehålla friska strukturer i foten.

STATISK BALANS: ETT HISTORISKT PERSPEKTIV

Statisk balans eller balans i foten vid vila, beskrivs i flertal publikationer. Jag kommer att referera till text från Ross MW, Dyson SJ, Lameness in the Horse, New York, 2003, eftersom det är en ny publikation och ger senaste informationen om hur statisk balans tolkas av dagens hovslagare och veterinärer. Man medger att optimal funktion kräver optimal konformation och balans. Det är detsamma som anges i den grundläggande principen i Applied Equine Podiatry:

Struktur+Funktion=Prestationsförmåga.

Under århundradena har utövarna spekulerat kring föreställningar baserade på
konformation och statisk balans, ofta påverkade av ras och disciplin och kommit fram till vad som inte fungerar och vad som kan orsaka problem. Många av dessa
föreställningar föregår modern rörelseanalys och som nämnts tidigare i denna text, är baserad på statisk balans. Jag har läst många artiklar som har försökt att komplettera traditionell tro med data som erhållits genom modern forskning; dessa studier visar ofta motsägelser gentemot tillämpningen av traditionell geometrisk
balans.

Statisk balans och konformation (Modern/Traditionell)

Sett från den laterala sidan bör fotleden vara rak. Den dorsala hovväggen bör vara
parallell med den dorsala ytan av hovleden och, när den betraktas från sidan, bör
traktvinkeln vara ungefär samma som den dorsala väggen. Hovväggens vinkel och
den av hovleden till fotaxeln, sägs kunna variera , ofta hänvisas till mellan 50 -54
grader i framhovarna och ca 3 grader brantare i bakhovarna13. Det har funnits
många teorier som gått så långt till att föreslå att den enda rätta vinkeln för den
dorsala hovväggen i framhovarna är 45 grader. Det är min ödmjuka åsikt att dessa
teorier är baserade på ogrundade bevis och bara stöds av antaganden, inte
evidensbaserad vetenskap. Det har föreslagits att hovens längd hos den domesticerade hästen är kopplad till hästens vikt. Däremot tyder studier på
att längden på tån hos den vilda hästen är oberoende av dess vikt men att variablerna bestäms av miljön. Det kan antas att miljön sannolikt kommer att påverka den oskodda domesticerade hästen på samma sätt som den vilda hästen.

Moderna texter tyder på att traktlängden hos den domesticerade hästen, skodd eller oskodd, bör vara ungefär 1/3 av tån [14 15], men återigen, i det vilda varierar detta med terrängen. En tänkt linje som tudelar det tredje metakarpalbenet (cannon bone, skenbenet) bör korsa den bakre (palmar) aspekten av traktvinklarnas bäryta . Det är denna tro som lett till många hovslagares antaganden att det är en av hästskons uppgift att ge stöd.

När man ser på en lateral röntgenbild, bör den dorsala hovväggen och den dorsala ytan av hovbenet, vara parallella med varandra. Vinkeln av sulans distala kant på hovbenet med den i marken sägs vara mellan 2-10 grader. [6.16.17.18. ]Det finns och har funnits teorier som hypotiserar att vinkeln som skapas av den distala kanten för P3 och marken bör vara parallell med det dorsala – palmar planet. Denna tro har främjats av de som följer den mindre traditionella vildhästmodellen. Jag kommer snart att visa mina egna slutsatser i fråga om denna vinkel.

Sett från en dorsal-palmar röntgen vy bör en linje som tudelar metakarpalbenet
och foten, så att foten är ungefär symmetriskt på var sida om linjen. Den mediala
trakten är ofta brantare än den laterala, så att den mediala också är kortare än den laterala väggen. En linje som dras mellan två jämförbara punkter på kronbandet bör vara parallell med markytan av foten. Den distala falangens led (hovleden) bör centreras över markytan av foten. Falangernas ledutrymme i benet bör vara symmetriska.

Sett från markytan bör bredd och längd på framhovarna vara ungefär lika. Det föreslås också att de kan vara något bredare än långa. Den bakre hoven är genomgående något längre än bred. Överrullningens brytpunkt bedöms bäst från markytan och bör placeras i centrum av tån. Den ideala platsen för överrullningen i dorsopalmar axeln (axel tå-bakåt) är omtvistad. I traditionellt verkade och skodda hästar är överrullningen placerad på den linje där den främre hovväggen skär i marken. Med hovväggen som referenspunkt bör överrullningen placeras mellan den främre kanten av hovväggen och lamellranden.

Återigen, jag vill klargöra att det detta avsnitt är en genomgång av traditionell statisk balans och inte enligt HPT modellen som följer straxt.

Förhållandet mellan strålens longitudella (längsgående) axel och den hos hovbenet (P3) förblir relativt konstant jämfört med resten av markytans strukturer.
Den mediala och laterala markytan av foten är symmetrisk runt strålspetsen , fastän med svag asymmetri med ungefär 5 % vidare på laterala sidan ses som något fördelaktigt. Denna asymmetri visar sig i kronranden som en brantare medial
hovvägg. Sulan bör vara konkav.

Strålens bredd bör vara minst 50% till 67 % av dess längd och den trakternas
viktbärande yta bör sammanfalla med strålens bredaste del.

DYNAMISK BALANS

Att påstå att dagens utövare implementerar dynamisk balans baserat på moderna
upptäckter är något överskattat. De motsägelser som dessa rörelseanalyser exponerat kan i själva verket bli orsak till förvirring.

Begreppet dynamisk balans är inte ny. I slutet av 1800-talet var det stora intresset
att finslipa travhästens steg. Detta visas av publicerade verk som demonstrerar
skoning för att förhindra gångartsproblem såsom speedycutting, knee hitting, cross firing, forging and overreaching. Statisk balans, även om den anses viktig, lämnades ofta utan anseende eller åtminstone placerad som kommande i andra hand till dynamisk balans. Även om termen “dynamisk jämvikt” inte användes, för att uppnå de önskade resultaten, skulle det ofta leda till det som idag definieras som dynamisk balans.

Modern hovslagarvetenskap definierar dynamisk medila/lateral balans när
båda traktytorna slår i marken samtidigt och fotens brytpunkt, överrullning
sker över mitten, center, över tån.
[11, 12]

Dynamisk dorsal/palmar balans uppnås när trakterna landar lätt före tån eller om tå-trakt landar samtidigt. Bevis har presenterats som indikerar att vanligtvis landar ena trakten före den andra. [2] Därför tror jag att det skulle vara väldigt svårt att använda observationer som ett sätt att uppnå dynamisk balans.

Det är min övertygelse att dynamisk balans kommer att omdefinieras och
kommer att inkludera att uppnå ett tillstånd av dynamisk funktionell
jämvikt.
Allteftersom fortsatt forskning avslöjar hur hästens fot arbetar kommer
dynamisk balans att bli livskraftig och uppnåbar genom tillämpning av korrekt
dimenstionell balans i kombination med rätt miljöstimulans.

HPT MODELLEN (DIMENSIONELL BALANS)

I århundraden har hovslagareleven fått lära sig hur man kan uppnå balans i hästens fot. Undervisningens principer har varierat kraftigt mellan lärare och skolor,
och med detta lett till ett inneboende problem; en mängd svårigheter att definiera referenspunkter, vilka varit upp till eleven att tolka.

Att uppnå balans kan inte jämföras med teknik eller matematik. Det är inte
bara att fylla i en formel eller skiss eftersom det finns få riktiga absoluta sanningar
om hästens fot. Att uppnå rätt balans beror på ens förmåga att korrekt referera till en mängd faktorer som beskrivit i den här texten.

Även om dimensionell balans traditionellt listas som en absolut är det mest en
misstolkning av sann balans. Hovvinkeln är ett exempel på en sådan dimensionell balans som blivit svårt misstolkad.

I försök att rättfärdiga det som har tolkats som en absolut, har många olika
mätinstrument utvecklats.
Hovslagaren börjar förlita sig på sådana anordningar
och uppfattar gradskivor, passare, hovvinkelmätare, T- squares och linjaler som medel för att uppnå absolut balans.

Det är omöjligt att ange en absolut så som hovvinklen och sen förvänta sig
att alla som använder ett redskap som använder odefinierade
referenspunkter, att kunna åstadkomma en detsamma.
En gradskiva och
passare (devider) använder referenspunkter som är som är vaga; alltså vilken som
helst absolut baseras enbart på användarens tolkning av dessa punkter. Exempel:
passare (dividers) använder kronranden och gradskivor använder den dorsala (tå)
väggen och sulan – vilka alla kan avvika till den grad att det enda absoluta som kan konstateras är att inget kan mätas exakt med dessa traditionella verktyg.

Vidare, traditionellt får vi lära oss att använda externa (yttre) vinklar som
vägledning i att uppnå balans
. Vi vet alla om vinklarna som innefattar bogbladets
förhållande till hovens dorsala vägg. Är de absoluta med tanke på konformation och felaktigheter? Hur är det med dorsala hovväggens vinkel till traktvinkeln, och hårlinjen till marken och så vidare och så vidare?

Det är sant att med år av praktik och experiment så kan hovslagaren skickligt uppnå relativ balans. Det är ett uttalande som ofta används för att försvara den traditionella hovslagarpraktiken:” Lämna det till experterna; det tar lång tid att lära sig vad som behövs för att uppnå rätt balans i hoven”. Det finns en del hovslagare där ute som har förmågan att tolka och läsa en hov och
som konsekvent kan uppnå statisk balans. De flesta av dessa hovslagare erkänner
ofta att det tagit dem många år att komma till en punkt där de kan göra detta
påstående men andelen av de som inte kan är överväldigande, enligt mig.

Precis som vi sett en feltolkning i hur de många naturliga balansteorierna praktiseras, så har den traditionella balanseringen misstolkats i långt större utsträckning. Med så många variabler att tolka för den enskilda individen är det inte konstigt att det varit så svårt att definiera balans. Därför bör den sanna definitionen av balans vara dynamisk jämvikt i funktionen, vilket resulterar i rätt tillväxt av strukturerna och en frisk häst.

Det inneboende problemet är att den traditionella hovslagar-branschen inte klart
definierar dimensionell balans och vidare inte vetenskapligt stöder vikten att etablera korrekt stimulus för rätt struktur och funktion.

Jo, det finns riktlinjer på hur man uppnår balans; många baseras på vars och
ens förmåga att visualisera det som ligger under (ben) och vad som är rätt
för balans.

Dr Doug Butler, författaren till “The Principle of Horse Shoeing” och erkänd
pedagog, uttalade i Amerikas Farrier Journal att de flesta hovslagarna hade svårigheter att visualisera den inre benstrukturen och dess förhållande till hovkapseln.

Jag tycker att denna anmärkning är av största betydelse. Om metoden för att
fastställa balans bygger på var och ens förmåga att tolka så många variabler och t.o.m experterna finner det svårt, då är min övertygelse att det finns ett inneboende problem som blivit befäst. Hur gjorde jag för att lösa dessa problem?
Först tog jag en långt titt på hur jag fick lära mig att etablera balans. Det fanns tre
dimensioner som togs upp , vilka alla har beskrivits ovan. För att förtydliga lite mer
beskriver jag dem igen.

Först är medial/lateral balans: att ha samma höjd på båda trakter. Ofta används T-square metoden. Denna metod föreskriver att en linje som går över trakterna,
tudelar en linje som följer den vertikala axeln av metakarpabenet (skenbenet). Vi som hovslagare instrueras att låta hästens ben hänga fritt och visualisera denna linje och verka trakterna därefter. Det andra som ska behandlas är Anterior/Posterior balans: Denna balans uppnås när den dorsala hovvinkeln matchar den dorsala ytan på hovleden (pastern) och den på bogblandet. Ofta uppnås detta genom att sänka eller höja trakterna. En tredje dimension är Yaw. Yaw beskrivs som rotation-balans och kommer mest in som tillämpning när man skor hästen, man önskar ha tådelen av skon centrerad med centerlinjen av foten vid markytan. Yaw tas sällan med i beräkningen när man går skolös eller i tillämpningen av den traditionella verkningen.

Det bör vara lättare att förstå varför riktlinjerna för traditionell statisk
balans kan vara svår att tillämpa konsekvent i praktiken med tanke på att
var och en i verkligheten är felaktigt definierad.
Traditionell definition dikterar
att konformationen av den nedre extremiteten (hoven) dikterar distal/proximal balans (höjd) på den medial/laterala markplanet av foten och inte medial/lateral balans i sig själv. Medan konformationen på skuldran dikterar distal /proximal (höjd) balans på dorsal/palmar markytan av foten och inte Anterior/Posterior balans.

Varför denna praxis av balansering uppstått beror sannolikt på oförmåga hos
hovslagare att föreställa sig de inre strukturerna i foten; trots allt, vi har ingen
röntgensyn.

Med brist på förståelse av vikten av de mjuka bind-vävnaderna i foten och
dess inre fotvalv (inner arch) är det förståeligt varför smeden anammade
statisk mekanik och balans så som vetenskapen dikterade på den tiden.

Som traditionell smed kan jag förstå behovet av den förenkling som blev accepterad. Att ha definierade vinklar, vilka lätt kunde uppnås genom att avlägsna struktur är en förenkling i sig själv. Att använda sig av dorsala hovväggen för att uppnå anterior/posterior balans har, enligt min mening, förbisett hur många hovslagare idag adresserar dorsal/palmar balans. Dagens hovslagare försöker att skapa dorsal/palmar balans men alltför ofta bara genom att inrikta sig på överrullningen. Detta förbiseende har lett till en brist på respekt för trakternas placering vilket har visat sig vara av yttersta vikt.

När min bok “The Chosen Road” introducerades inkluderade jag ett utdrag från
“Artistic Horseshoeing” 1887. Texterna visade att idén att fästa en järnsko kanske
föreslogs efter att man undersökt några gamla hovar vilka i processen av förfall av
djuret de hörde till, hade naturligt, på grund av dess hårda ämne, överlevt längre än kött och även ben.

Det är min mening att denna mycket förenklade bild av hästfoten har genomsyrat
hovslagarvetenskapen fram till idag.

Detta senare forskningspapper understryker behovet av medel för att uppnå
dynamisk balans:

Jämförelse i verkningsförfarandet hos sex olika hovlsgare genom kvantitativ
utvärdering av röntgenbidler av hovarna.
Kummer M, Gygax D, Lischer C, Auer J.
Equine Hospital, VETSUISSE Faculty, University of Zurich, Zurich, Switzerland.
mkummer@vetclinics.uzh.ch

Abstract

Att förbereda hoven och skons passform är en del av den långsiktiga stabiliteten och den atletiska förmågan hos hästar.

Hovslagaren påverkar balansen i hoven både genom verknings- och
skonings-proceduren.

Målet med denna studie är att undersöka och kvantifiera påverkan av hovslagaren på hovens parametrar genom verkning. Fyrtio varmblodiga hästar i åldrarna 6-12 år med mankhöjden 162-172 ingick i studien. De delades in sex grupper om sex eller sju hästar vardera, skodda av en av sex hovslagare.

Hovarna röntgades två gånger med hjälp av en standardiserad metod före och efter verkning. Mätningar tog från digitaliserade röntgenbilder med hjälp av en
programvara. Signifikanta skillnader identifierades mellan hovslagarna för nästan alla parametrar på lateromedial röntgen- efter två verkningsförfarande i följd. Jämförande resultat från båda verkningsprocedurerna, gav signifikanta skillnader, för flera hovslagare, funna på den lateromediala och dorsopalmar vyerna.

Det fanns signifikanta skillnader för de flesta av de uppmätta hovarnas
parametrar mellan de sex hovslagarna. Resultaten understryker det individuella inflytande hovslagare har på hovens form och balans. (Vet J. 2009 Mar; 179(3):401-6. Epub 2008 Mar 7).

Med min granskning av nuvarande rådande och accepterade övertygelser, är det
uppenbarligen inte långsökt att dra slutsatsen att den traditionella balansens
terminologi är alltför förenklad och otillräcklig. Jag tog på mig att omdefiniera
dimensionella uttryck som jag skulle använda i behandlingen av hästens fot.
Det var Einstein som definierade fyra dimensioner-höjd, längd, bredd och tid. Som ett exempel, Jag kan möta dig i hörnet av 33:e gatan (W) och 3:e (L) på 34:e våningen (H) kl. 03.00 (T).

Balans som den beskrivs av Einstein är också otillräcklig eftersom den inte tar hänsyn till rotations-balans. Om vi var tvungna att gå in i byggnaden genom en svängdörr, då skulle vi behöva lägga till rotations balans i det exempel som jag använde för att definiera Einsteins dimensioner. Karuselldörren måste vara i linje med öppningen i byggnaden för oss att komma in (Y).

Inom hovslagarpraxis har det medgivits att dimension av höjden på två plan är
tillräcklig, när den kombineras med rotationsbalans.

Kanske är detta en iakttagelse som jag är ensam om, men jag tror ärligt talat att ett mer exakt sätt att uppnå dimensionell balans i hästfoten behövs.

Att använda bokstavliga definitioner på de etiketter som används i den traditionella praktiken gör det möjligt för mig att definiera en femdimensionell modell för behandlingen av hästens fot. Modellen grundar sig delvis på det plan som skapas av den mest distala ytan i det inre fotvalvet (inner arch). Fyra av dessa dimensioner bekskrevs i min bok The Chosen Road och utgör ett plan att användas som referens för de tre dimensioner som beskrivs här.

De fyra dimensionerna är: (W) medial/lateral blans; (X) dorsal/palmar balans; (Y) gir eller rotationsbalans och (Z) distal/proximal balans på både den medial/laterala och dorsla/palmar –panet.

W Medial/Lateral balans uppnås genom att hovkapseln centreras från vänster till höger om centerlinjen av det inre fotvalvet (inner arch) och hovbenet.

X Dorsal/Palmar balans uppnås genom att ha rätt trakt – och tå placering i förhållande till hovbenets axel.

Y Balanserad Yaw eller rotations- balans uppnås när hovkapseln är centrerad på den etablerade mittlinjen av det inre fotvalvet (inner arch) och hovben.

Z Distal/proximal balans uppnås när trakt och tån plan är parallella med det etablerade levande sula planet (LSP- live sole plane), något distalt i förhållande till den livskraftiga sulan.

Det måste vara klart att om vårt mål är att få repeterbara resultat i våra försök att uppnå statisk balans, då krävs minst fyra dimensioner.

HPT Modeld (Dynamisk Balans)

Dynamisk jämvikt I HPT Modellen är mycket mer än att bara ha bottenytan av
hovkapseln parallell med marken vid tidpunkten för den initiala kontakten (första
islaget i steget). Dynamisk balans kan bara uppnås med insikten att rätt stimulus är det medel med vilket vi kan uppnå dynamisk funktionell jämvikt i foten.

Dynamisk balans som den avses i HPT modellen är detsamma som funktionell
jämvikt i alla fotens funktioner
. När dynamisk jämvikt uppnås kommer markparallell kontakt att uppstå. Parallell markkontakt i kombination med övervägd
och korrekt stimulus leder till upprätthållande och återuppbyggande av vitala
strukturer och funktioner.
Vad som är rätt stimulus har definierats inom
Suspension Theory of hoof dynamics [6]

Slutsats

När jag diskuterade mitt tal, vid The International Hoof Care Summit, med Frank
Lessiter , presenterade jag honom en analogy som jag använder i min undervisning I Applied Equine Podiatry.

Den är ungefär så här: Ofta används flygplan för att definiera konventionell balans.
Flygplanet sägs vara i balans när det är parallelt med markplanet. Måtten som anges är pitc, roll och gir; det motsvarar anterior/ posterior, medial/lateral och gir (Yaw).

Detta är ett bra exempel på konventionell balans och den modell vi som hovslagare ombeds använda. Jag har dock ett problem med det här exemplet. Kontrollen av planet ligger i pilotens händer och om vid någon tidpunkt kan marken inte ses, hur behåller han balansen med marken? En enkel fråga och ett enkelt svar: Han använder instrument. Frågan blir då: Vad händer om instrumenten som används inte är korrekt kalibrerade? Ett enkelt svar: Han ber att han ska ha en riktigt stark känsla för riktning. Min poäng är denna, att hovkapseln är balanserad mot markplan innebär inte nödvändigtvis att instrumenten är rätt kalibrerade.

Det är förhållandet mellan det epidermala skiktet (horn) till läderhuden (corium) som kommer att avgöra neurologisk funktion. Om vi kan bestämma planet för det dorsla/distala dermala skiktet (inre fotvalv) kan vi sedan balansera hovens (epidermal, horn) mot den för foten (dermal, corium, inre fot). Sedan kan vi i
grund och botten kalibrera instrumenten som hästen (piloten) använder för att
upprätthålla balans genom steget och funktionerna.

Det hela börjar med att erbjuda rätt stimulans via en korrekt balanserad hovkapsel. Mina studier har visat att genom att balansera hovkapseln till inre fotvalvet ( inner arch) kommer hjälpa den att uppnå dynamisk jämvikt av funktionerna. [19]

Genom att omdefiniera den terminologi som används för att definiera balans i
hästfoten, tillåter oss att bli mer exakta i vår bedömning av hovkapselns balans.
Med återkomsten av rätt funktion kommer återkommer rätt strukturer.

Kort uttryckt: Struktur + Funktion = Prestationsförmåga

“Prestationsförmåga uppnås när varje vävnadsstruktur är kapabel att
upprätthålla den dynamiska jämvikten i dess funktion och de krav som ställs
på den”.

Till försvar för en industri som tjänat mig väl, skulle jag vilja säga att jag tror
att “skoning inte är det nödvändigt onda som det sägs vara, utan det är brist på
kunskap som gör skon nödvändig som är det sanna onda.”

När jag gör mina dagliga rutiner som professionell hovslagare/Equine Podiatrist, finner jag tröst i att veta att jag aldrig behöver oroa mig för att bli arrogant; Gud har gjort mig till en elev till de största lärarna i ödmjukhet som jag någonsin kan önska, vår sanna klient, hästen. Det upphör aldrig att förvåna mig, när du tror att du har alla svar, då kommer hästen att presentera en annan fråga.

KC La Pierre, RJF, MIAEP
Please visit our web site: www.appliedequinepodiatry.org
E-mail: kclapierre@yahoo.com
Institute of Applied Equine Podiatry, Inc.
References
1. Ritmeester AM, Blevins WE, Ferguson DW et al: Digital perfusion, evaluated scintigraphically, and
hoof wall growth in horses with chronic laminitis treated with egg-heart bar shoeing and coronary
grooving. Equine Vet J Suppl 26:111, 1998
2. Balch OK: The effects of changes in hoof angle, medio-lateral balance, and toe length on kinetic
and temporal parameters of horses walking, trotting and cantering on a high speed treadmill, PhD
Dissertation, Washington State University, 1993
3. Back W, Schamhardt HC, Harman W, et al: Kinematic differences between the distal portions of the
forelimbs and hind limbs of horses at the trot, Am J Vet Res 65:1522, 1995
4. Clayton HM: The effect of an acute hoof wall angulation on the stride kinematics of trotting
horses, Equine Vet J Suppl 9:86, 1990.
5. Clayton HM Effects of hoof angle on locomotion and limb loading: In White NA, Moore JN, editors:
Current techniques in equine surgery and lameness, Philadelphia 1998, WB Saunders.
6. La Pierre, KC: The Chosen Road. Achieving high performance through Applied Equine Podiatry
Naked Greyhound Press, Dover, 2004
7. Merkens, HW, Schamhardt HC, Van Osch GJ et al Ground reaction force patterns of Dutch
Warmblood horses at the normal walk Equine Vet J 18:207, 1986.
8. Merkens, HW, Schamhardt HC, Van Osch GJ et al Ground reaction force patterns of Dutch
Warmblood horses at the normal trot Equine Vet J 25:134, 1993
9. Barrey E: Investigation of the vertical hoof force distribution in the equine forelimb with an
instrumented horse boot Equine Vet J Suppl 9:35, 1990
10. Ross MW, Dyson SJ: Diagnosis and management of lameness in the horse Philadelphia, Saunders,
2003.
11. Curtis S: Farriery: Foal to Racehorse, ed 1, Newmarket 1999, R & W Publications
12. Stashak TS: Adams’ Lameness in Horses, ed 4, Philadelphia, 1987, Lea & Febiger
13. Balch O, White K, Butler D: Factors involved in the balancing of equine hooves, J Am Vet Med
Assoc 198:1980, 1991.
14. Hertch B, Hoppner S, Dallmer H The Hoof and how to protect it without nails ed I, Salzhausen-
Putensen, 1996, Hellmuth Kallmer
15. Turner TA: The use of hoof measurements for the objective assessment of hoof balance Proc Am
Assoc Equine Pract 38:389, 1992
16. Cripps PJ, Eustance RA: Radiological measurements from the feet of normal horses with relevance
to laminitis, Equine Vet J 31:427, 1999
17: Linford RL, O’Brien TR, Baker DR: Qualitative and morphometric radiographic findings in the
distal phalanx and digital soft tissues of sound Thoroughbred racehorses, Am J Vet Res 54:38, 1993
18. Butler JA, Colles CM, Dyson SJ: Clinical radiology of the horse, ed 2, Oxford 2000, Blackwell
Science
19. La Pierre KC: The use of corium soleae measurements for objectively defining a functional
internal arch within the equine foot, International Institute of Equine Podiatry, Inc., 2004